Gränser
Jag väljer att avsluta veckan i lite samma anda som de tidigare inläggen, och prata om att våga sätta fokus på det egna välmåendet, att våga göra små (eller stora) förändringar för att må bättre, i stunden eller på sikt. Livet kan vara oerhört tufft, stressigt, krävande, pressande och väldidgt, väldigt svårt. Vissa dagar, veckor eller månader är allt annat än roliga och ibland känner vi oss helt enkelt inte starka nog att sätta de gränser vi egentligen mår bäst av att ha. Det är ju just det... gränser. De är så viktiga, så betydelsefulla, och vi behöver dem varje dag, i många olika situationer och sammanhang. Gränser kan ibland vara något dåligt, något som hindrar det goda från att komma in eller det dåliga från att försvinna. Men gränser är ofta något väldigt positivt, något som stärker oss och låter oss bestämma vem vi är, vad vi tycker är okej och hur vi vill leva och må.
Det kan låta enkelt, men att sätta gränser är många gånger allt annat än lätt. För ett par år sedan började jag fundera över mina egna gränser och den roll de hade i mitt liv. Jag ställde frågor som "vad är gränser för mig?" och "finns det gränser jag behöver, men inte vågar sätta?" Det var svårt, läskigt, intressant och ibland lite förvånande. Jag insåg att det fanns många små, till synes enkla, saker som jag ständigt upplevde och hade svårt att stå upp mot, som kompisen som alltid drog taskiga skämt på min bekostnad eller klasskompisarna som skvallrade elakt om andra människor. Samtidigt såg jag många stora och viktiga gränser jag drog varje dag och var stolt över att jag levde efter. Men det var de där små gränserna som jag fastnade för, och som så småningom började ha en riktigt positiv inverkan på mitt välmående. Jag sa ifrån på grupparbetet i skolan när någon försökte smita undan och lägga sitt jobb på mig, jag påpekade, vänligt men ärligt, för vänner när de gjorde mig ledsen genom att t ex komma en timme för sent eller ställa in vår träff för att något roligare dök upp och jag lät inte någon annans åsikt om mig vinna över vad jag innerst visste var bäst för mig själv. Den gången jag inte ville följa med på en fest för att jag hade haft en kämpig dag och energin var helt enkelt tvärslut, då lyssnade jag inte på personen som kallade mig "tråkig" och "svikare", utan jag lät mig själv känna mig trygg i att jag gjorde det som fick mig att må bäst.
Att våga dra gränser är svårt. Gränser kan irritera människor runt omkring oss då vi väljer att säga ifrån, tacka nej eller gå vår egen väg. Det är just det som gör det här med gränser så krångligt ibland. Men jag tror att när vi vågar rita en linje kring oss och sätta en gräns, även för de mindre sakerna här i livet, så lär vi oss att lyssna till oss själva, känna in vad vi mår bäst av och rensa bort situationer eller upplevelser som är odelat negativa eller inte ger oss något, t ex att följa med på en fest eller en konsert trots att du verkligen inte vill/orkar/mår bra av det. Vår energi och vårt välmående är värdefulla tillgångar, och när andra människor tjuvar av dem kan det vara svårt att fylla på reserverna igen.
