Tjejjouren i Lund

Det har ekat lite tomt i bloggen under juni och juli, och det beror på att vi bloggskribenter har unnat oss lite välförtjänt vila i solstolen. Men nu är det augusti månad, högsommar (även om det inte kanske inte märks just idag) och dags att på riktigt ta tag i sommarens tema: INTERNET.

Sociala medier och andra onlineforum är något av det absolut bästa som modern teknologi har gett oss, om du frågar mig. Jag älskar Facebook, Instagram och chattprogram som Hangouts och WhatsApp. Jag älskar att hänga med i vad som händer i världen, ha spontan kontakt med mina vänner och låta mig inspireras av bilder på Instagram. Att åka tåg eller buss är knappt tråkigt längre, och även när jag är som ensammast känns det som att min lilla mobil ger mig en verklig och värdefull länk till omvärlden. Internet är kul, inspirerande, praktiskt och direkt tillgång till mer kunskap än vi någonsin kunnat drömma om. Men internet är inte bara positivt. Precis som i världen i stort träffar man på mäniskor som inte vill en väl, som är ute efter att förstöra och såra. Kanske är det ännu större risk online, där många blir modigare av att gömma sig bakom sin lilla skärm och aldrig behöva möta människan de ger sig på, aldrig behöver ta ansvar för den skada de gör. Min första erfarenhet av det var tidig och smärtsam, även om jag idag kan förundras över hur snabbt jag glömde, hur snabbt jag kom över det. Det gick många år utan att jag tänkte på det, men idag, som vuxen, inser jag att den upplevelsen blev grunden till mitt förhållningssätt till internet; jag älskar det, men är än idag väldigt försiktig.

Jag var tolv år och gick på mellanstadiet, och Hotmail hade precis blivit en grej i min skola. Vi skaffade våra första adresser, med lustiga eller bara konstiga namn, och skickade mejl till varandra på rasterna, bara som en kul grej. Mina föräldrar hade en dator hemma, men den var långsam och min "internettid" på kvällarna var begränsad eftersom vi var tre syskon och det på den tiden ännu var gamla uppringningsmodem som gick på telefonlinjen (nostalgi!), så därför gick jag och mina kompisar till datorsalen i skolan en gång om dagen. En dag sa min kompis att hon fått ett märkligt mejl från mig - det stod taskiga och riktigt obehagliga grejer i det, och hon förstod direkt att det inte var jag som skickat det. Flera andra kompisar sa samma sak, en kväll hade det kommit underliga meddelanden från min adress. Någon viskade något om att det kanske visst var jag som skrivit det, att jag var knäpp och elak och inte ville stå för det. Jag fick panik. Jag hade aldrig varit med om något liknande, och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Antingen var det någon form av virus eller så var det någon som läst av mitt lösenord i datorsalen och loggat in på mitt konto den kvällen. Det är många år sen nu, men jag minns fortfarande känslan av vanmakt, rädsla och ångest. Jag minns inte helt tydligt vad som hände sedan, om jag bytte lösenord, raderade mitt konto eller om jag helt enkelt blev så rädd att jag inte vågade göra något alls. Internet var en stor, outforskad värld och den obehagliga känslan av att någon använde mitt namn och min goda tro och tog ifrån mig kontrollen på det viset följde med mig länge.

Idag är jag en lika entusiastisk och ivrig internetanvändare som alla andra, och det går inte många timmar på en dag utan att jag googlar, mejlar, kollar Facebook eller chattar med vänner. Minnet av hotmail-incidenten, och den intensiva rädslan mitt tolvåriga jag kände, har bleknat. Idag tror jag att det förde något gott med sig: jag blev medveten om riskerna. Jag är noga med mina lösenord och andra uppgifter och tänker alltid till lite extra. Jag är försiktig, men inte rädd.

Det var historien om min första upplevelse av de potientiella riskerna i det fantastiska medie som är internet. Min avsikt var inte att leverera några pekpinnar, eller en lektion i säkerhetstänk online, utan bara att dela med mig av hur jag mådde den gången det var jag som var utsatt. För även om det "bara" var ett virus, eller någon i skolan som bara ville jäklas med någon, även om det inte egentligen var personligt, så blev det personligt för mig. Och då blir man ledsen. Man tar åt sig. Och det är okej. När någon tar sig sådana friheter kränks den personliga integriteten, och det påverkar en märkbart i stunden, även när det "bara" är några mejl som går att radera.